Boston marathon

Först och främst vill jag förmedla hur tacksam jag är över allt jag fick uppleva under min vistelse i Boston. Det är så många saker som tillsammans utgör en formidabel helhet. Loppet, upplevelsen av loppet och allt som hör det till. I kombination med det fantastiska resesällskapet blev detta till en av de roligaste loppresor jag varit på och för det är jag väldigt tacksam.

Ja, vad skall man säga om Boston maraton egentligen? Som maratonlöpare är detta ett lopp som bara måste upplevas. Det är svårt att beskriva upplevelsen, för den är verkligen speciell. Jag får försöka så gott det går helt enkelt...

Låt oss ta det från början. Vi (kära frun och jag) anlände till Logan international kl 15:00 på lördagen och efter att ha mött upp fantomen och gabs åkte vi till hotellet som låg perfekt beläget nära Boston common. Inte världen bästa standard, men centrala hotell i Boston kostar skjortan och vi hade lyckats fixa plats på ett av de billigaste. Sängarna var bekväma, personalen trevlig och frukosten var bra –fullt godkänt! Väl incheckade mötte vi upp Mackan och Baddaren som hade anlänt tidigare. Att äta middag i Boston under maratonhelgen visade sig vara snudd på en omöjlighet eftersom allt var fullt. Det slutade med att vi tog den överblivna, DDRinspirerande, gnisselbrölande konstruktionen dom kallar tunnelbana, till cambridge för att tillslut få plats på cheesecake factory. På vägen tillbaks gick vi in på mikrobryggeriet ”Rock bottom” ett stenkast från hotellet och bokade upp ett bord till efter maran. Smart drag.

Söndagen började med en morgonjogg längst Charles River, följt av mässbesök för att hämta ut nummerlappar och göra inköp. Kul mässa, men man blir lite mosig i skallen av ljudnivån efter några timmar. Vi följde upp detta med att fika och strosa upp och ner för Newbury street. 

Gabs och fru G gick in i en tingeltangelaffär med fokus på feer och älvor, medans jag och fantomen tog sikte på sneakersaffären brevid. När vi kommer in i älvaffären står Gabs och berättar om storsjöodjuret med världens mest excentriska affärsinnehavande människa. Han verkade vara konstant hög på svampar och omgav sig med älvor och skogsmystik. När Gabs hade köpt en liten present, fick hon ”fairy sprinkle” strösslat över paketet för att ge det lycka. Only in america. Det finns mycket dåligt med amerika, men just det där att folk vågar vara olika gillar jag skarpt. Snubben var hur skön som helst. Det där beskriver nog Boston på bästa sätt. Ta enbart det bästa av amerikanskhet och lägg till europeiskt tänk och medvetenhet om din omgivning. Då får man en mix av människor som i min mening slår det mesta. Bostonians i ett nötskal.

Måndag morgon var det så dags! Maratondagen var här. Körde vanlig Running_G stil och var tämligen förvirrad när klockan ringde, men styrde upp det snabbt. Vi traskade upp till Boston Common och det gula bussarna för transport till Hopkinton vid 06:00. Jag och fantomen satt och softade och reflekterade över hur långt det var vi skulle springa ändå. Mackan satt och tjattrade med en ny bekantskap hela vägen ut till athletes village. Väl framme fanns det massor av saker att mumsa på för den hungrige. Bagels, kaffe, energidryck och bananer i massor. Vi slog oss ner i gräset på Mackans inköpta lila yogamatta och softade. Det var soligt. vid 08:00 började det bli varmt. Fick ta av mig en del överdrag redan. Insåg att solkräm nog är bra, så jag gick bort till medical tent och fick lite att smörja över flinten, öronen och axlarna. Det var ett smart drag. 

Vid lite efter 09:00 fick vi gå ut mot startfållorna. Här var jag, Mackan och Fantomen tvugna att separera efter att ha önskat varandra lycka till. Sedan gick jag där i en skock med människor genom Hopkinton fram mot min startfålla. Efter ca 10min kom jag fram till wave 1, corral 5. Lagom stora fållor och ingen trängsel. Nu började det bli riktigt varmt och solen tryckte på en hel del. Språkade lite med en äldre herre som stod brevid mig. Han var trevlig. Han hade linne, splits och....fleecehandskar på sig. En tjej som stod brevid frågade ”what’s up with the gloves?” Han svarade ”I know it’s hot, but I need the gloves for psychological reasons”. Inga konstigheter. Skön kille. Sen var det dags! Startskottet smäller av och det rör sig sakta framåt. Det tar mig ca 1’30” att komma fram till startlinjen och direkt kan jag springa i hyfsad fart. Mycket folk, men det gör inte så mycket. Alla omkring mig springer ju i samma farter eftersom vi har liknande kvaltider. Hittar ett skönt tempo ganska snabbt. Efter ett par kilometer känner jag att jag är riktigt torr i munnen. Det var då fan också att det behövde vara så varmt. Detta innebär att jag måste dricka mycket mer än jag gillar. Jag är lite som en kamel, dricka gör jag helst sen. Dividerar lite om hur jag skall lägga upp planen. Skall jag ändra den för att anpassa mig till solen? Nää, det är ju fan tråkigt. Om jag springer halvan på 1:26-27 är det inga problem. Antingen har solen inte påverkat mig nämvärt och det är bara att kuta vidare. Eller så kommer jag känna att jag blivit lite kokt, men har inte sprungit snabbare än att jag kan ta mig i mål ändå. Att sänka farten för att gå i mål på typ 3:05 bara för att det är varmt är ju löjligt. 3:05 eller 3:35 spelar ingen roll.

Vi springer genom lite småsamhällen och det är massor av folk ute och hejar. Det är peppande. En hel del ”Go Sweden” och även ”heja sverige” får jag pga av mitt linne. Det är kul, high fivear en massa männsikor och tänker på min kära frus ord att inte glömma att njuta av resan också. Klockar första två 5km i jämn fart på 20:18 och 20:22. Dricker en massa vatten och sportdryck eftersom jag måste, det är varmt. Passerar även 15km vid gott mod. Vid 17km känner jag att värmen har tagit en del på mig. Gnetar dock vidare och någon kilometer innan halvvmarapassering hör jag det. Det låter som ett jämnt muller eller bullrande. Deso närmare jag kommer desto högre blir det och när jag ser de välkända brudarna vid Wellesley college är ljudet öronbedövande. Några hundra meter igenom en hysteriskt skrikande massa av tjejer som gapar och skriker. Skyltar med ”free kisses” och ”I love you, I’ll do anything” ”kiss me now” Helt galet! Sjukt häftig upplevelse som gav mig gåshud. Kollar på killen brevid mig och smajlar. Han skrattar tillbaks och skakar på huvudet. ”Pretty cool huh?” ”yeah”. Passerar halvmaran på ca 1:27, men känner att nu är det kört. Inte sådär akutkört, men jag vet vad som väntar om jag är såhär rökt nu. Bestämmer mig där och då att ge upp klockan och bara vara i loppet och uppleva allt. Min mage är spänd och jag har håll av och till på höger sida. Vid 25km springer jag in på en bajamaja och gör lite toa och passar även på att toatoa. Kändes bra. Gnetar vidare och har problem med att diafragman är typ som en fiolsträng och snart har jag håll från ena sidan rakt över hela magen till andra sidan. Ja ja, det är ju inte farligt. Stannar och trycker lite med näven under revbenen. 10m framför mig står ett helt gäng och tokgormar ”Sweden, you can do it”, jag smajlar och säger ”hang on, I got it” kramperna släpper lite och jag börjar springa igen. Detta möts av minst 20 high five och vrål. Sköna människor. Så himla peppande. Blir glad. Så nu är jag vid de berömda newton hills. Eftersom jag inte kan springa på gränsen av vad min fysik klarar har jag inga som helst problem med dessa backar som i all ärlighet inte är så branta. Siktar in mig på Hearbreak hill där jag vet att fru G, Gabs och Baddaren skall stå och heja. En massa löpare omkring mig hojtar ”Good Job” och jag undrar vad dom menar. Sen ser jag, dom hejar på en kille med amputerade ben. Det gör jag med. Funderar lite på att man har inte ens rätt att tycka att det är lite småjobbigt i solen när andra springer på kolfiberben. Så enkelt är det. Jag är faktiskt inte alls trött rent muskulärt, bara lite kokt och diafragmaproblem. Håller utkik efter fru G, Gabs och Baddaren i nån kilometer och där var dom. Kul att se dem. Jag stannar till, snackar läget lite, dricker lite vatten och sedan drar jag vidare. 

Gnetar på, stannar lite ibland och går en bit eftersom magen dragit ihop sig. Vid 33km får jag en mugg med isbitar av en liten kille. Tackar så mycket för det och svalkar huvud och nacke. Det var underbart. Nu närmar vi oss de centrala delarna av Boston och det är riktigt mycket folk överallt och dom hejar och vrålar och peppar hela tiden. Fantastisk stämning. När jag är någonstans runt Coolidge corner vid ca 35km springer jag förbi ett DJ-bås där dom kör House of Pain:s ”Jump around” på hög volym. Får ett infall, varför inte? eftersom jag inte är trött i benen överhuvudtaget så är det bara att göra det. Jag börjar hoppa omkring jämfota och snurra runt i luften och fjanta. Denna högst oväntade handling från den flintskallige i sverigekläder möts av öronbedövande jubel och vrål. På riktigt alltså, helt öronbedövande! ”Sweden” ”Go Sweeeden” ”jump, jump” ”Sweeeeeedeeeen”. Jag blir helt ställd över det. Det går liksom inte att förklara. Något av det häftigaste jag varit med om i loppsammanhang. Jag får ett adrenalinpåslag utan dess like och gör massor av high five och sätter iväg som en skållad råtta. Ja, i ca 300m innan jag får håll överallt i magen och måste stanna. Står och viker mig dubbelt med ett stort leende och tänker att det där var det verkligen värt. Jag lallar vidare och innan jag vet ordet av är jag framme på Boylston och där är målbågen och jag går i mål. Klockan tickar fram till 3:21 vid målgång. Högst ovesäntligt, det här loppet var så mycket större än tiden.

Jag letar efter fantomen lite, men hittar inte honom, så jag traskar hemåt. Går lite vilse, sätter mig på en bänk och vilar magen. Helt oberörd i benen, men magen är spänd och andas är lite jobbigt. Folk går förbi och gratulerar mig. Kommer tillbaks till rummet. Lägger mig i fosterställning på sängen en stund. Funderar lite och sen kommer jag på det! Svep en flaska vatten så kommer du spy upp all sportdryck och vitargo. Det kommer kännas bra efteråt. Jag gör så, och det tar nån minut innan jag snackar med Ralf och nån liter kommer ut direkt. Mår förträffligt efter detta. Fantomen kommer ner till mitt rum och vi snackar om loppet. Sen går vi och sätter oss och tar en öl och snackar med de andra, som alla har dykt upp. Öl, chips och godsaker intages i långsam mak. Och jag njuter av stunden. Njuter över upplevelsen jag just har varit med om och personerna jag sitter och delar den med runt det lilla bordet på Hotellet. Det kunde inte vara bättre.

Tack Boston, tack alla sköna människor, tack mintinisar, big papis, mookie bobbleheads och fairy sprinkles. Jag kommer alltid tänka tillbaks på de här dagarna med ett leende på läpparna. Episkt.